Livsmedelsföretagen på Di debatt: Integration politikernas ansvar
Många vill att arbetsmarknadens parter ska ta ett större ansvar för integrationen. Ansvaret för att få in nya grupper av människor på kort tid på den svenska arbetsmarknaden är politiskt, skriver Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist.
Många vill att arbetsmarknadens parter ska ta ett större ansvar för integrationen. Ansvaret för att få in nya grupper av människor på kort tid på den svenska arbetsmarknaden är politiskt, skriver Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist.
Sverige har en stor utmaning när det gäller att få in nya personer på arbetsmarknaden. Det gäller framför allt de många människor som på kort tid har sökt sin tillflykt till Sverige, men också till exempel de unga människor som kompetensmässigt inte är helt rustade för dagens arbetsmarknad.
Trots möjligheter till kraftfulla stridsåtgärder från fackförbunden har arbetsmarknadens parter historiskt oftast visat sig ansvarsfulla. Detta gäller särskilt sedan införandet av industriavtalet, som har som mål att höja lönerna i en takt som bibehåller svensk konkurrenskraft.
Det har legat i företagens intresse, som inte vill se sig omsprungna på den globala marknaden. Det har legat i arbetstagarnas intresse, som vill behålla jobb och kompetens i Sverige. Och det har inte minst legat i politikers intresse, som vill se en stabil ekonomisk utveckling för hela landet med breda reallöneökningar.
Industriavtalet bygger på att både arbetsgivare och fack tar ett ansvar som är större än det som omfattar den egna gruppens intresse. Facken inom industrin ser till att ingen tillåts skena iväg och höja löner mycket mer i inhemska branscher som tillfälligt går bra, utan att alla ställer upp på att Sverige lever på en exporterande industri och att lönehöjningarna där styr.
Arbetsgivarna har bytt arbetsfred mot lönehöjningar som ständigt har legat i överkant av vad industrin egentligen klarat av, men det har i praktiken varit en förutsättning för att facken ska kunna hålla ihop kring att industrin är det som sätter det så kallade märket. Det blir en norm för hela arbetsmarknaden.
Perioderna emellan de regelrätta förhandlingarna om lönenivåer samarbetar, förhandlar och diskuterar vi om enskilda överenskommelser rörande arbetstider, bemanningsregler, lönemodeller, arbetsmiljö och mycket annat.
Detta är ett långsiktigt, långsamt, försiktigt, tidskrävande och på många sätt förändringsobenäget arbete. Det ligger i själva verket i uppdragets natur. Kollektivavtal, som fungerar som lagtext, förändras inte dramatiskt eller snabbt.
Det finns en tendens hos svenska politiker och myndigheter att ge arbetsmarknadens parter ansvar för allt fler samhällsutmaningar. Riksbanken ser till exempel att arbetsmarknadens parter har en viktig roll att spela när det gäller att hålla uppe den svenska inflationen.
Nu ställs också orealistiska krav på oss att lösa problemen med ett stort utanförskap på den svenska arbetsmarknaden. Som förbundsdirektör för en arbetsgivarorganisation inom industrin kan man naturligtvis bli smickrad över denna tilltro från politiker och ämbetsmän. Men jag tror att det är dags att inse var den svenska partsmodellen har sina begränsningar.
Ansvaret att få in nya personer på arbetsmarknaden är en utmaning av en helt annan karaktär än uppdragen inom industriavtalet. Vår förhandlingsmodell är riggad med svensk konkurrenskraft på en global marknad i fokus.
Modellen är inte riggad för att lösa en hastigt uppkommen förändring av arbetskraftsutbudet på svensk arbetsmarknad, problem med för låg inflation eller hög ungdomsarbetslöshet.
Därtill är den svenska förhandlingsmodellen alltför långsam, konsensusinriktad och inställd på den internationella marknadens efterfrågan. Och som alltid i en modell finns det syften som värnas. Industrin behöver stabilitet och tillgång till rätt kompetens till hanterliga kostnader.
Och facken vill se till att de som jobbar inom industrin får så höga löner, och så stort inflytande, som möjligt. Och gemensamt inser vi att Sveriges ekonomi vilar på den export den svenska industrin skapar, och då måste också resten av ekonomin förhålla sig till detta. Det är den samsynen vi agerar utifrån på gott och ont.
Lagstadgade minimilöner har varit främmande för svensk politisk tradition. Däremot finns i dag en uppsjö av subventionerade anställningsformer, så kallade arbetsmarknadsåtgärder. Så det finns redan ”lönekostnader” som bestämts helt politiskt och utan arbetsmarknadens parters inblandning.
Vissa av dessa fungerar hjälpligt, men tyvärr har många av dem det gemensamt att de är administrativt krångliga och därför inte används på det sätt som de är tänkta.
Ansvaret för att få in nya grupper av människor på kort tid på den svenska arbetsmarknaden är politiskt. Vill man snabbt få in nyanlända på den svenska arbetsmarknaden, vilket förstås är oerhört viktigt av en rad skäl, måste politiker våga fatta beslut om hur betalningen och regleringen av den arbetskraften ska se ut.
Det är ett helt annat uppdrag än vårt: att långsamt och systematiskt traggla sig fram till detaljerade skrivningar om hur kostnader och ansvar fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare i varje tänkbar situation.
Marie Söderqvist, vd, Livsmedelsföretagen
