Rytter recenserar ”Lyckomaten”, ”Kalles och Britas hälsoresa” och ”Gud så gott”

Under jul- och nyårshelgen roade sig vår forsknings- och nutritionsexpert Elisabet Rytter med att titta på tre mat- och hälsofokuserade program på SVT. Elisabet blev både underhållen och informerad, men de vetenskapliga bristerna lämnade henne med en dålig eftersmak.

Elisabet Rytter:

De tre programmen jag streckkollade var:

”Lyckomaten”, där kocken Tareq Taylor och hälsocoachen Sofia Ståhl (även kallad PT-Fia) under 50 dagar hjälper fem deltagare att få en mer hälsosam livsstil genom förbättrade matvanor, träning och mental hälsa
”Kalles och Britas hälsoresa”, där TV-paret Kalle och Brita Zackari undersöker olika hälsometoder
”Gud så gott”, där journalisten Anna Lindman och kokboksförfattaren Johanna Westman ger sig ut i Sverige för att äta sig igenom olika religioner

Det är många intressanta frågeställningar som tas upp i de tre seriernas totalt 18 avsnitt som min recension täcker, och jag skulle ha kunnat skriva flera sidor om detta. Jag nöjer mig dock med att sammanfatta mina tankar och min kritik i tre punkter.

1. Nej SVT, att doppa en hamburgare i saltsyra är inte vetenskap

I ”Lyckomaten” får kocken Tareq Taylor i uppgift att lära ut om hälsosamma matvanor och livsmedel. Tareq är väldigt bra på att laga god och nyttig mat, men att varken han eller SVT inser vad en kock kan och inte kan är anmärkningsvärt. Det resulterar i märkliga uttalanden och påståenden under de fem avsnitten. Ett av de mest häpnadsväckande är Tareqs egna hemsnickrade experiment där han stoppar ner två hamburgare – en köpt ute i affär/restaurang och en hemlagad – i 30 %-ig saltsyra som är tänkt att efterlikna förhållandena i våra magar.

Att den köpta hamburgarens kött till skillnad från den hemlagade inte löser upp sig i denna sura lösning tar Tareq som bevis för att han mått dåligt och fått en obehaglig mättnad av köpt mat som inte lagats hemma från grunden med ”riktiga” ingredienser. Och även om han säger att han inte vill leka forskare ursäktar det inte det märkliga upplägget på experimentet och de slutsatser som dras. Att den köpta hamburgaren inte löser upp sig i saltsyran visar varken att den är bättre eller sämre än den hemlagade ur ett hälsoperspektiv; den saltsyrafyllda bägaren är långt från hur matspjälkningen går till i magen, och att köttet lösas upp fort eller långsamt har inget som helst samband med mättnad och välmående.

2. Experter ska ifrågasätta, inte bekräfta, felaktigheter

I alla tre programmen deltar forskare, läkare, professorer, experter och sakkunniga av olika slag. I ”Kalles och Britas hälsoresa” sågar folkhälsoforskaren Daniel Berglind (disputerad vid KI) många av de märkliga, ja till och med galna, påståenden som dyker upp, t.ex. att vitaminer som ges intravenöst via dropp skulle stärka immunförsvaret. Felaktigheter får inte stå oemotsagda vilket är föredömligt och helt i linje vad man bör förvänta sig av ett program i public service.

”När jag hör Tareq på bästa sändningstid berätta om hur frisk han blir av mat lagad från grunden och ’riktiga ingredienser’ – utan någon som helst vetenskaplig vederhäftighet – önskar jag att SVT skulle ha kvalitetsriktlinjer för att inte vilseleda sina tittare.”

Tyvärr har man inte samma upplägg i ”Lyckomaten”. Även om där finns både läkare och psykolog tar de inte samma kritiska roll som Daniel Berglind. Istället blir de snarare en legitimering av de märkliga och felaktiga påståenden som programledarna för fram. Ingen ifrågasätter t ex att Tareq tar sina personliga erfarenheter som bevis för kostråden han förespråkar, att det är mer hälsosamt att äta mat lagad ”från grunden” och på ”riktiga” ingredienser. Att definiera vad som är en ”riktig” ingrediens lär inte vara enkelt. Är det tomater men inte ketchup? Är det rått kött men inte korv? Är det icke smaksatt crème fraîche men inte de med smak? Företag som säljer livsmedel är enligt lag förbjudna att vilseleda konsumenten i sin marknadsföring (se artikel 7 i EU-förordningen 1169/2011). När jag hör Tareq på bästa sändningstid berätta om hur frisk han blir av mat lagad från grunden och ”riktiga ingredienser”– utan någon som helst vetenskaplig vederhäftighet – önskar jag att SVT skulle ha kvalitetsriktlinjer för att inte vilseleda sina tittare.

”Hemlagad mat kan vara jättenyttig, men den kan också vara väldigt onyttig. Detsamma gäller givetvis för färdigrätter och halvfabrikat. Allt beror på vilka näringsämnen maten innehåller.”

Här kan det vara på sin plats att påpeka att jag inte alls har något emot mat lagad i hemmet och från grunden, tvärtom. Det jag vänder mig emot är när någon påstår att sådan mat automatiskt skulle vara bättre ur hälso- eller näringssynpunkt än mat från en fabrik eller restaurang. För det stämmer helt enkelt inte. Hemlagad mat kan vara jättenyttig, men den kan också vara väldigt onyttig. Detsamma gäller givetvis för färdigrätter och halvfabrikat. Allt beror på vilka näringsämnen maten innehåller.

3. Journalister som intervjuar journalister gör ingen klokare

Det tredje programmet, ”Gud så gott”, var ett av de mest intressanta och lärorika. Här får vi träffa en stor bredd av kunniga personer inom olika områden: en präst, en rabbin, en etnolog, en religionshistoriker, en historieforskare och en livsstilsprofessor, med flera. Men så plötsligt dyker de upp i programmet; två journalister, Mats-Erik Nilsson och Henrik Ennart, som någon slags … ja, jag förstår faktiskt inte vilken roll de har? Kompisar till programledaren? De är i alla fall definitivt inte sakkunniga i ämnena som diskuteras i programmen. Det här är ett tydligt exempel på när en journalist bjuder in och intervjuar en annan journalist som får någon slags expertroll. En företeelse som blir allt vanligare i media idag. Jag ser mycket hellre att journalister bjuder in riktiga experter med riktig ämneskunskap, och gärna sådana som tycker olika. Då får vi veta och lära oss mer, precis som vi gör i stora delar av ”Gud så gott”.

Summa summarum

Det är bra att SVT tar in kunniga och kvalificerade experter i sina mat- och hälsorelaterade program. Men snälla SVT, se till att experterna är där för att granska felaktigheter och klargöra hur saker och ting egentligen ligger till ur ett vetenskapligt perspektiv. Det finns tillräckligt många självutnämnda experter där ute som sprider och legitimerar allsköns villfarelser och felaktigheter kring mat och hälsa. De får redan alldeles för mycket uppmärksamhet och de behöver ingen draghjälp från vår gemensamma, skattefinansierade public service.