Rytter reflekterar: Oprocessade klassificeringssystem
Att använda ett trubbigt begrepp som ”ultraprocessat” riskerar att vilseleda och helt i onödan oroa konsumenterna. Elisabet Rytter, forsknings- och nutritionsansvarig på Livsmedelsföretagen, efterlyser mer vetenskaplig stringens och mindre godtycklighet när det gäller hur vi pratar om den komplexa kopplingen mellan mat och hälsa.
Elisabet Rytter:
Så har det återigen skrivits om ultraprocessade livsmedel i media. DN hade förra veckan en artikel med rubriken ”Därför varnar forskare för ultraprocessad mat” där flera forskare med olika syn på begreppet fick komma till tals.
Det framgår tydligt att de medverkande forskare som är experter inom nutrition och folkhälsa inte har några invändningar mot klassificeringen ultraprocessat. Forskaren Andreas Håkansson som är expert på just processning – dvs hur man tillverkar livsmedel (livsmedelsteknik) – är däremot kritisk till begreppet. I DN-artikeln säger han så här om klassificeringen ultraprocessat:
– Det låter på namnet som om man försöker säga något om hur processat ett livsmedel är. Men i själva verket har man bara tagit alla livsmedel som vi inte ska äta för ofta av och klistrat på dem begreppet ultraprocessat. Det hade varit bättre om man kallat det sällanmat, säger han.
Varför skiljer sig olika forskare så mycket åt i sina bedömningar? Min hypotes är att om man ska klassificera livsmedel utifrån hur de tillverkas och koppla ihop det med hälsoeffekter måste man ha goda kunskaper inom både nutrition och livsmedelsvetenskap. Det är det få forskare som har. En lösning skulle kunna vara att forskare från båda håll sätter sig ned vid samma bord. Då tror jag att man skulle kunna komma fram till om det är möjligt att ta fram en klassificeringsmodell som vetenskapligt håller måttet.
En av de viktigaste sakerna jag lärde mig som forskarstuderande var betydelsen av att värdera de metoder man vill använda i en studie. För om metoden är dålig och inte håller måttet vet man ju inte riktigt vad man faktiskt mäter och studerar. Då kan man inte heller dra säkra slutsatser från de resultat man får. Det är för mig grundläggande inom all vetenskap.
”Om man ska låna lite från NOVA-klassificeringen så kan man säga att begreppet ”ultraprocessat” skulle behöva mer vetenskaplig processning”
Som klassificeringen av ultraprocessat ser ut idag tycker jag därför inte att den håller måttet ur ett vetenskapligt perspektiv. Den är inte tillräckligt vetenskapligt stringent vilket lämnar utrymme för att olika forskare klassificerar livsmedel på olika sätt. Det var precis vad som hände i den belgiska studie som kom i december förra året och som påstod att svenskarna äter mest ultraprocessad mat i EU. När Livsmedelsverket analyserade studien såg man att där fanns en rad felaktigheter. Trots detta hänvisar DN till studien i sin artikel.
Om man ska låna lite från NOVA-klassificeringen så kan man säga att begreppet ”ultraprocessat” skulle behöva mer vetenskaplig processning. Det är idag alldeles för trubbigt och oraffinerat för att kunna användas i ett så komplext forskningsområde som mat och hälsa. Tills vi fått fram tillräckligt bra klassificeringsmodeller som fångar näringsinnehåll och andra relevanta parametrar (till exempel hur maten tillverkas) måste vi vara försiktiga med att dra slutsatser från de studier som tittar på kopplingen mellan ultraprocessade livsmedel och hälsoeffekter.
Och fram till dess; låt oss inte tappa bort all den etablerade kunskap vi redan har om matvanor och som sammanfattas så bra i Livsmedelsverkets kostråd. Vi vet till exempel att ett för lågt intag av fullkorn och ett för högt intag av salt ligger högt upp på listan över risker relaterade till våra matvanor. Så låt oss fokusera på dem. Den svenska livsmedelsindustrin jobbar för fullt för att sänka salt och öka fullkorn då det ur ett folkhälsoperspektiv både är vetenskapligt korrekt och relevant.
Nu väntar jag med spänning på vad de kloka forskarna bakom de Nordiska Näringsrekommendationerna (NNR) ska komma fram till i sitt kapitel om ”Ultraprocessed foods”. Där kan vi lita på att man inte slirar på den vetenskapliga stringensen.
