Rytter reflekterar: Ett vetenskapligt underlag om dagen håller pseudovetenskapen borta
Vår forsknings- och nutritionsexpert Elisabet Rytter är inte som alla andra. När hon får en timme över slänger hon sig över datorn och letar upp nya vetenskapsrapporter att läsa. Elisabets senaste läsning, en rapport från Livsmedelsverket, fick henne att reflektera kring vikten av vetenskapliga underlag.
Elisabet Rytter:
Under försommaren har jag haft glädjen att läsa Livsmedelsverkets utmärkta rapport ”Så arbetar Livsmedelsverket med vetenskapliga underlag inom nutritionsområdet”. Rapporten innehåller mycket lärorik läsning för såväl nutritionsnördar som jag, som för alla som vill veta hur råd och rekommendationer om matvanor tas fram.
I rapporten får läsaren en djup inblick i hur systematiskt och genomtänkt Livsmedelsverket tar sig an uppgiften att värdera forskningsresultat inom nutritionsområdet. Det är uppenbart att myndigheten och dess experter tar stor hänsyn till typ av studie och hur den designats, att man jobbar enligt riskanalysens principer och mycket mer därtill. Och man kan konstatera att det är ljusår mellan detta arbetssätt och hur många författare till populärvetenskapliga böcker i området jobbar, ingen nämnd ingen glömd.
Begreppet ”vetenskapligt underlag” har verkligen hamnat i blickfånget under denna pandemivår. I tidningar, TV, radio och sociala medier har vi kunnat ta del av intressanta debattinlägg, diskussioner och artiklar som på olika sätt funderat över det här med forskning, vetenskap och fakta, med koppling till coronaviruset.
Här finns en debattartikel som funderar om strikt lagstiftning, förbud eller rekommendationer är den bästa vägen att kontrollera pandemin, eller om det kanske är andra faktorer, till exempel trångboddhet, fattigdom och andel äldre i befolkningen, som avgör hur pandemin utvecklas.
En annan artikel varnar för att tumma på den vetenskapliga kvaliteten när det gäller att snabbt få fram forskningsresultat om covid-19. Om forskningen inte är granskad och inte håller tillräcklig kvalitet kommer den inte kunna ge de svar vi behöver. I värsta fall kan undermålig forskning orsaka skada och leda bort från målet att ta fram vetenskapliga lösningar.
Här finns en hel del likheter med nutritionsområdet.
Till exempel, vilka åtgärder ska vi sätta in för att förbättra matvanor? Är det läskskatt, sänkt moms på frukt och grönt eller är det utjämnande socioekonomisk politik som gäller? Finns det risk att vissa åtgärder till och med försämrar folkhälsan, just för att de inte är genomtänkta och tillräckligt analyserade?
Och när näringsrekommendationer och kostråd utarbetas är det av stor vikt att inte göra avsteg från vetenskaplig kvalitet. För att minimera risken för en sådan utveckling har revideringen av de nordiska näringsrekommendationerna byggt upp en vetenskapligt gedigen organisation med ett välfungerande system för bedömning och analys. Det ska vi hålla fast vid.
Inte bara Livsmedelsverket sätter upp principer för hur man tar sig an vetenskapliga underlag. Journalisterna Amina Manzoor och Maria Gunther lanserade i våras Dagens Nyheters policy för vetenskapsjournalistik. I policyn lyfter man hur man undviker de vanligaste fallgroparna när man bedömer vetenskap. Till exempel ska man ställa sig frågan om studien är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, om den är utförd på möss eller människa och om forskaren verkligen är expert på området.
Det senare tycker jag personligen är en otroligt viktig fråga. Inom nutritionsområdet uttalar sig många forskare med fina titlar; professorer, docenter och doktorer. Men alltför ofta visar det sig att de inte är experter på området och de skapar förvirring mer än de bygger kunskap. Att göra så är enligt mig inte förknippat med god yrkesetik. Ett bra sätt att kolla upp huruvida forskaren är expert inom området denne uttalar sig om är att scrolla forskarens lista av publikationer. Den avslöjar en hel del. Du hittar ofta listorna på universitetets hemsida.
Som slutkläm skulle jag, utan att nödvändigtvis göra anspråk på tung evidens, vilja påstå att om både forskare och journalister jobbade med Livsmedelsverkets rapport i den ena handen och policydokument som DN:s i den andra skulle vi med stor sannolikhet öka allas kunskap om det vetenskapliga sambandet mellan mat och hälsa.
