Förordningen om närings- och hälsopåståenden, (EG) nr 1924/2006, är bindande för alla EU:s medlemsstater och grundprincipen är att endast de näringspåståenden och hälsopåståenden som uttryckligen godkänts inom förordningen är tillåtna. Det finns specifika villkor (conditions of use) som måste uppfylldas för att ett påstående ska få användas. Syftet med förordningen är att ”säkerställa en väl fungerade inre marknad och en hög konsumentskyddsnivå”.
Genom närings- eller hälsopåståenden ska konsumenten få klar, korrekt och vetenskapligt underbyggd information om att ett livsmedel har ett visst hälsosamt innehåll eller vissa positiva effekter på hälsan och då kunna välja hälsosamma livsmedel.
OBSERVERA att det även är tillåtet att använda Livsmedelsverkets kostråd i märkning och marknadsföring av enskilda livsmedel. Livsmedelsföretagen har tagit fram en interaktiv kostrådsguide som utgår från Livsmedelsverkets information om hur man får använda kostråden. https://www.kostradsguiden.se/
Livsmedelsföretagen och Svensk Dagligvaruhandel har tillsammans med Swedish Nutrition Foundation (som avvecklades 2022) tagit fram en handbok om närings- och hälsopåståenden som reviderades 2014. Handboken inkl ändringsblad finns som länkar längst ner på denna sida.
Det finns också några viktiga principer för att hjälpa företagen att använda godkända närings- och hälsopåståenden på ett sätt som skapar förtroende hos konsumenterna och inte är vilseledande. Det är alltid företagens ansvar att se till att närings- och hälsopåståenden följer alla delar i förordningen, inklusive villkor och principer, samt tolkningar från bl a Livsmedelsverket.
Det är viktigt att följa både de specifika och allmänna villkoren:
- Det grundläggande kravet för att få använda närings- och hälsopåståenden är att livsmedlet uppfyller de specifika villkor som finns för varje enskilt påstående. Dessa villkor framgår av gemenskapsregistret över tillåtna påståenden.
- Det är också viktigt att känna till och följa de allmänna och särskilda principer och villkor som reglerar användningen av påståenden, till exempel artikel 3, artikel 5 och artikel 10 i förordningen.
Det finns en checklista, som kan vara en bra hjälp inför användningen av närings- och hälsopåståenden:
Checklista för närings- och hälsopåståenden
Innan man som företag beslutar sig för att använda ett närings- eller hälsopåstående är det viktigt att internt diskutera om påståendet verkligen kommer att användas på ett tydligt, ansvarfullt och balanserat sätt.
Kan man inte svara JA på alla punkter finns det risk att påståendet inte används korrekt och kan upplevas som vilseledande av konsumenterna.
- Är påståendet godkänt?
- Uppfyller produkten de specifika villkoren som finns för påståendet?
- Har produkten en sådan sammansättning att den hjälper konsumenten att äta en hälsosam kost? (se stycket Helhetssyn med näringsprofiler nedan)
- Kan konsumenterna förstå påståendet, är det rakt och tydligt utan risk för att misstolkas?
- Är en normal portion av livsmedlet tillräcklig för att få i sig den mängd av näringsämnet/annat ämne som hör samman med påståendet eller måste man konsumera orealistiska mängder? (se stycket Rimliga mängder nedan)
- Är den mängd av livsmedlet (som krävs för att få i sig den mängd av näringsämnet/annat ämne som hör samman med påståendet) en hjälp att äta mer balanserat eller kan den bidra till ohälsosammare matvanor? (se stycket Hjälp konsumenten att äta balanserat nedan)
Andra aspekter som också är angelägna att beakta är:
- Betydelse av livsmedelsprocessning och livsmedelsmatris (se stycke nedan)
- Nutritionell relevans (se stycke nedan)
Helhetssyn med näringsprofiler
Det är viktigt att ta hänsyn till den totala näringssammansättningen hos livsmedlet som påståendet gäller.
Enligt förordningens artikel 4 ska så kallade näringsprofiler tas fram. Syftet med näringsprofilerna är att ”undvika en situation där näringspåståenden eller hälsopåståenden döljer en livsmedelsprodukts samlade näringsegenskaper, vilket kan vilseleda konsumenter som försöker göra ett sunt val i fråga om en balanserad kost” (förordningens 11:e beaktandesats).
Man får alltså inte framhålla en nyttig egenskap hos en produkt som inte är särskilt nyttig som helhet.
I väntan på att näringsprofilerna ska bli klara kan man ta hjälp av nyckelhålskriterierna (LIVSFS 2009:6). För livsmedel som inte omfattas av nyckelhålsföreskrifter får man avgöra från fall till fall om de är lämpliga att märkas och marknadsföras med närings- och hälsopåståenden.
Rimliga mängder
Den mängd av livsmedlet som rimligtvis kommer att konsumeras ska ge den mängd av näringsämnet/annat ämne som hör samman med påståendet (den mängd som ger effekt eller “betydande mängd” av näringsämnet). Även om livsmedlets innehåll av näringsämnen t ex uppfyller kriterierna för ”betydande mängd” per 100 g eller 100 ml ska man inte behöva konsumera orealistiska mängder för att inta en ”betydande mängd”.
Exempel – orealistisk mängd:
Färsk persilja innehåller 3,6 mg järn per 100 g. RDI för järn är 14 mg per dag. För att täcka 15 % av RDI för järn genom färsk persilja krävs en konsumtion av cirka 60 g persilja (det vill säga fem deciliter, enligt Livsmedelsverkets vikttabell). Denna mängd är orimlig att äta i en portion. Ett näringspåstående om att persilja innehåller betydande mängd av järn är sakligt korrekt, men ändå vilseledande, beaktat de mängder av persilja som normalt konsumeras.
Se Handboken sid 37 (andra upplagan)
Hjälp konsumenten att äta balanserat
Påståenden bör hjälpa konsumenten till en balanserad och hälsosam kost. Man bör därför förvissa sig om att den mängd livsmedel som krävs för att uppnå de villkor som är kopplade till påståendet inte medför att så stora mängder av livsmedlet måste konsumeras att konsumenter riskerar att äta mindre hälsosamt och få ett obalanserat intag av andra livsmedel.
Exempel – påstående som leder till obalans:
En konfektyrvara om 100 g innehåller 35 g fett och har påståendet ”Denna mängd livsmedel ger dig 60 % av dagsbehovet av vitamin E.” Detta är exempel på ett näringspåstående som uppmuntrar till överkonsumtion av ett livsmedel med ogynnsam näringssammansättning (på grund av hög fetthalt) vilket försvårar för konsumenten att äta balanserat.
Se Handboken sid 29 (andra upplagan)
Betydelse av livsmedelsprocessning och livsmedelsmatris
I vissa fall kan t ex livsmedelsprocessning eller livsmedelsproduktens matris påverka effekten av en viss substans. Det är företagets ansvar att känna till och beakta sådana faktorer, inför användningen av tillåtna påståenden om substanser.
Det är företagets ansvar att motivera att påståendet inte är vilseledande (se artikel 3.1) och att motivera/styrka att den aktiva substansen föreligger i en sådan form att den ger avsedd effekt (se artikel 5.1), i de fall dessa aspekter kan ifrågasättas.
Exempel: Hälsopåståenden om samband mellan havre- och kornbetaglukan och bibehållna normala nivåer av kolesterol i blodet (artikel 13) respektive sänkta/reducerade kolesterolnivåer i blodet (artikel 14) har godkänts. Det är dock väl känt att vissa livsmedelsprocesser kan påverka den kolesterolsänkande effekten av betaglukan. Vid kontroll eller ifrågasättande ska företaget kunna uppvisa sådan dokumentation som på ett tillförlitligt vis styrker att den kolesterolsänkande effekten kvarstår efter processning, i den slutliga produkten.
Efsas utlåtanden kan vara vägledande och till hjälp för att undvika att använda hälsopåståenden på ett vis som riskerar att vara vilseledande. I vissa utlåtanden kommenteras hur olika livsmedelsprocessning kan påverka substansens fysiologiska effekt. Information om vilket Efsa-utlåtande som berör det aktuella hälsopåståendet framgår av kommissionens register, och av beslutet/förordningen som reglerar det specifika påståendet. Observera dock att det är de villkor och den ordalydelse som framgår av kommissionens register som ska beaktas vid användningen av påståendet.
Se Handboken sid 31 (andra upplagan)
Nutritionell relevans
Alla enligt EU-förordningen godkända närings- och hälsopåståenden är vetenskapligt styrkta, dvs ett påstående som har godkänts är “sant”. Inför godkännandet sker däremot ingen bedömning av om påståendet är nutritionellt relevant. Företagen behöver därför själva göra en bedömning i denna fråga. Även om nutritionell relevans inte finns uttryckligen uttalad som ett krav i förordningen är det en viktig aspekt att beakta, dels i relation till förordningens krav om att närings- och hälsopåståenden ska vara meningsfulla för konsumenten och att de inte får vara vilseledande och dels för att användningen av närings- och hälsopåståenden ska ske på ett sådant sätt som skapar förtroende från konsumenterna, för den aktuella produkten/företaget och för livsmedelsbranschen i stort.
Närings- och hälsopåståenden med hög nutritionell relevans är sådana påståenden som hjälper konsumenten att uppfylla näringsrekommendationerna och bidrar till en balanserad kost, som ger förutsättningar för en god hälsa hos individen och i befolkningen.
Frågan om nutritionell relevans kan inte avgöras strikt vetenskapligt, utan kräver vissa pragmatiska ställningstaganden, t ex utifrån kunskap om aktuella matvanor och intag av enskilda näringsämnen i befolkningen.
Exempel – godkända hälsopåståenden som har hög nutritionell relevans ur ett svenskt perspektiv:
”Ett minskat intag av mättat fett bidrar till att bibehålla normala kolesterolhalter i blodet”
”Järn bidrar till normal bildning av röda blodkroppar och hemoglobin”
”D-vitamin behövs för att bibehålla en normal benstomme”
(Obs! Villkor för ovanstående påståenden framgår av gemenskapsregistret.)
(En artikel om relevans av hälsopåståenden finns publicerad i Scandinavian Journal of Food and Nutrition 2007.)
Många faktorer kan påverka hur ett påstående uppfattas, t ex i vilket sammanhang påståendet förekommer, typen av produkt det används på, hur påståendet formuleras och vilken kringliggande information som finns på förpackningen. Den nutritionella relevansen är därför en, men inte den enda faktorn som avgör om ett påstående är vilseledande eller inte.
Elisabet är ansvarig för områdena forskning och mat-hälsa (nutrition). Hon är sammankallande för Livsmedelsföretagens FoU-referensgrupp och Nutritionsgruppen med vilka hon driver frågor som finansiering av livsmedelsforskning och livsmedelsindustrins bidrag till goda matvanor. Elisabet är medicine doktor i nutrition, var industridoktorand på institutionen Klinisk Nutrition och Metabolism vid Uppsala universitet och har en bakgrund som FoU-chef i livsmedelsindustrin.
Ulrika arbetar med livsmedelslagstiftning, märkning, allergifrågor och livsmedel för särskilda näringsändamål. I detta ingår bl a att bistå medlemsföretagen med rådgivning, ha en tät dialog med relevanta myndigheter, hålla i utbildningar och regelbundet stämma av aktuella och kommande frågor med Livsmedelsföretagens egna referensgrupper. Ulrika är legitimerad apotekare till utbildningen, och hon har jobbat med livsmedelslagstiftning sedan 1991. Först var hon på Livsmedelsverket i nästan åtta år och därefter har hon varit på Livsmedelsföretagen.